|
Skrivet av : Margret Östman
Långsamt,långsamt börjar förlamningen släppa. När Johan ringde på juldagsmorgonen och sa att mamma somnat in vägrade jag tro att det faktiskt var Kerstin med den varma rösten det gällde. Jag letade febrilt i minnet efter andra Johan jag kände men nej, med gotländsk dialekt fanns ingen annan än mamma Kerstin. Att hon alltid skulle finnas så länge jag levde hade jag tagit för självklart.
Nu nästan två månader senare börjar jag kunna ta till mig att hon har blivit tvungen att lämna sina käraste, lämna Lars och Viktor och de andra barnen för en annan tillvaro. Hon sa till mig när hon träffat Lars att "honom ska jag ha till bäst" och visst är det för bedrövligt att det inte fick vara så, bra mycket längre. Vi är många som saknar henne.
Nu kan vi bara minnas och gömma våra minnen av Kerstin inom oss och tänka tillbaka på den vackra avskedsstunden med den finstämda musiken och lära oss att ta vara på de dagar vi har kvar. Jag vill också tro att hon ser på oss uppifrån ett moln och att hon vakar över de sina.
Måtte hon ha det bra och allt gott till alla runt henne önskar Margret
|
