"Jag mår så bra idag..."
Skrivet av: Bernt "Bison" Nilsson
23/10
Ingenting är för evigt.
Klockan 13.10 lycka, 13.11 sorg.
--
Jag sitter och skär äpplen i klyftor till en äppelkaka
och lyssnar på favoritmusik och mår väldigt bra när
telefonen ringer. Det är en mycket nära släkting till mig.
”Hej, hur är det?” säger jag glatt. Två sekunder
tystnad. ”Jag har något tråkigt att berätta”,
svarar hon.
Hon berättar att hon fått cancer. I bukspottskörteln och
levern.
Min första hustru dog av exakt denna cancerform. Det tog bara några
månader, sen var det slut.
Men mycket har hänt sen dess. Nya cellgifter har räddat dem
som tidigare betraktades som ”hopplösa” fall. Så
det bör finnas en möjlighet.
Jag somnar med det hoppet.
30/10
Förra veckan berättade jag att en nära släkting drabbats
av en mycket svår cancerform.
Alla vi nära henne, make, barn, syskon, vänner, har drabbats
av sorg, förtvivlan, ångest, panik och vi vet inte riktigt
hur vi ska bete oss.
Själv är hon ganska lugn. Hoppet finns ju fortfarande.
På måndag ska hon skivröntgas. På torsdag får
hon besked.
6/11
I mörkret besöker vi två goda vänners gravar i Öja.
Vi pratar lite om det oundvikliga faktum, att det nu börjar bli allt
vanligare med dödsfall inom den närmaste bekantskapskretsen.
Somliga väntade, andra plötsliga. I den ena graven ligger en
man som för ett år sen dog i cancer. I en grav en bit därifrån
ligger vår vän som vinkade när han körde förbi
vårt hus i sin bil. Några minuter senare hittades han död
hemma i sin trädgård.
Och i torsdags fick min lillasyster besked.
Den cancer som upptäcktes för några veckor sedan går
inte att bota.
Om inget mirakel inträffar är hennes tid begränsad.
13/11
Min cancersjuka syster ringer en dag och är kvittrande glad. Först
tror jag att hon fått besked om att hennes cancer inte är så
allvarlig, att den kan behandlas. Men så är det tyvärr
inte.
- Jag mår så bra idag för nu fungerar magen igen! säger
hon.
På grund av det morfin hon får mot smärtorna, hade magen
strejkat under flera dygn. Den här morgonen hade hon fått ett
så kallat ”gotlandslavemang”, som används vid flera
sjukhus i Stockholm, även på det sjukhus där hon själv
normalt arbetar. Det kallas ”gotlandslavamang” på grund
av att det är en gotlänning (hon vet inte vem) inom sjukvården
som hittat på det. Receptet är enkelt: 3 deciliter grädde
och en deciliter honung som värms upp till 37 grader. Därefter
används det som ett helt vanligt lavemang.
- Så i dag mår jag otroligt bra! kvittrar min syster.
20/11
Jag vet inte om min cancersjuka syster är rädd för att
dö.
Själv är jag det inte.
Men å andra sidan är jag ju helt frisk.
27/11
Mitt försök att skapa debatt om ett eventuellt liv efter detta
(reinkarnation och därmed Guds existens), kontra den eviga tystnaden
(ateism), resulterade bara i två inlägg. Båda ansåg
att när livet tar slut då är det också slut. Allt
annat är enbart religiöst humbug.
I en insändare i lördagstidningen citerar debattören Jan
Karlsson en fransk filosof och ateist:
”Religiositet är endast rädsla för döden. I
rädslan vill den religiösa skapa en förhoppning om något
annat än förruttnelse”.
För min systers skulle hoppas jag dock att Karlsson, filosofen och
ateisterna har fel.
Min syster är, av flera anledningar, värd en ny ”runda”
här på jorden.
4/12
I ett lätt duggregn går vi, min syster och jag, genom parken
vid Löwenströmska sjukhuset där hon arbetat fram till för
en månad sedan. Hon vårdade de svårt cancersjuka som
inte har så långt kvar att leva, så hon vet vad hennes
sjukdom innebär.
Tio kilo magrare, lite dimmig av allt morfin mot smärtorna och med
en inopererad slang för cellgifterna, går hon och talar om
framtiden. Om sonen som bara är tretton år, om julen, om barnbarnet
som ska födas i juni och som hon så gärna vill hinna uppleva.
Och om planteringar, tunga grävningar runt huset och andra projekt
hon vill genomföra.
Varifrån ska du få krafter till det? tänker jag. Men
säger det inte.
11/12
Utan smärtan är livet värt att leva.
Med smärtan blir döden din bästa vän.
Fast smärtan har, som fästingen, ingen egentlig funktion.
Lillasyster, smärtan får inte bli din sista känsla.
18/12
Min lillasyster har blivit mycket sämre och hon är på
väg in i ett medvetslöst tillstånd. Livet kan ta slut
när som helst.
Jag hade idag annars tänkt sätta nät både för
jullaxen och strömmingens skull. Blåsten har hejdat sig och
regnet är på väg bort. Jag skulle också sitta och
öva på min dragspelsläxa till på måndag, för
nu börjar det bli riktigt svårt med helt nya toner och ett
väldigt klättrande med fingrarna.
Men det blir nog varken fiske eller dragspel, utan istället en flygresa
till Stockholm och Karolinska sjukhuset i eftermiddag.
--
Klockan är snart fem söndag morgon. Sitter vid min systers sjuksäng
på Karolinska sjukhuset. Hennes tillstånd försämrades
drastiskt under lördagen och jag flög upp till Stockholm på
eftermiddagen.
Jag har vakat vid henne i natt. Hon ligger här framför mig draperad
med slangar som ger henne vätska, smärtlindring och lugnande
medel. Hon ärr mycket spröd och hennes röst, de stunder
hon är vaken, är så svag att jag knappt hör vad hon
säger. Ibland frågar hon vem som befann sig i rummet när
jag kom och jag berättar om hennes barn, om deras flickvänner,
om hennes man, om två av mina döttrar... Alla var de här.
Flera gånger får jag berätta samma sak och hon tycker
om att höra det.
Natten har varit orolig. Ungefär varannan timme kommer smärtan
tillbaka och då kallar jag på nattpersonalen, som ger henne
mera smärtlindring och ibland även morfin.
Under de lugna perioderna tittar jag på långfilmer med ljudet
avstänt på TV. Oj, så mycket skit det sänds på
nätterna!
Nästa fas av sjukdomen blir att min syster faller i koma. Det kan
ske idag, men det kan också dröja några dagar. Kanske
lever hon fram till jul, men troligen inte.
Just nu sover hon.
--
Jag får ett mejl från en kvinna i södra Finland som läst
det jag skrivit om min syster på Internet:
"Jag hoppas din syster får ett vackert slut. Jag har nån
gång skrivit ner en sån här tanke: Änglarna tänder
lyktor i min trädgård. Nu är det lätt att fara hem".
27/12
Juldagens morgon klockan 05.40 dör min lillasyster. Helt odramatiskt,
hon bara somnar in utan några smärtor.
Mitt i sorgen känns det som en lättnad.
